Den allrakäraste fienden

… på sportsidorna i alla fall.

Dagens Aamulehti har lagt ner energi på en svenskspråkig artikel ”Till alla våra kära Svenska läsare”, antagligen pga en utväxling av glåpord under pågående OS i Vancouver (som jag inte har brytt mig om att följa). Min far är ishockeyspelare, så jag är välbekant med medias mytologiserande av idrotten och den kontrasterande verkligheten i rinken. Aamulehti summerar myten:

Liksom vi alla vet, är vi – Sverige och Finland – långvariga och kära fiender i ishockeyvärlden.
Och när fienden möts, känner alla manuskriptet. Först kämpar Finland mot Sverige, och har några gånger även lyckats slå grannen i grundserien, men när medaljer delas ut, har Finlad [sic - här har red. haft brått] oftast varit tvungen att smyga ut ur hallen besviken, efter att ha förlorat knappt men utan tvivel.

Men sedan möter myten verkligheten – det är högmodiga och segervissa Sverige som får lämna kvartsfinal med svansen mellan benen, medan lilla tappra Finland lyckas besegra ”det hårda Tjeckiska laget” (tja, något cred ska de väl också ha för att ha lämnat målet vidöppet). Och Aamulehti kan inte låta bli att tillägga en finsk sammanfattning:

Vancouverin kisoissa Suomen jääkiekkomaajoukkue eteni välieriin. Voitonvarmat ruotsalaiset taas putosivat hävittyään Slovakialle, mikä oli niille ihan oikein. [I spelen i Vancouver avancerade Finlands ishockeylandslag till semifinal. De segervissa svenskarna i sin tur åkte ur, efter att ha förlorat mot Slovakien, vilket var helt rätt åt dem.]

Vänta ett tag – känner vi inte igen den här myten också? Visst vill de flesta heja på en underdog som kämpar mot alla odds – det är mer spännande så.

[Red 18:57 - Se förslag på tröstmedaljer till Sverige av Iltalehtis läsare.]

Siitä onkin viikko kun saavuin tänne – aika rientää. Minulla oli kunnia esitelmöidä väitöskirjastani Hanasaaren konferenssikeskuksen tilaisuudessa nimeltä Winter Afternoon. Tämä kansainvälinen seminaari on suunnattu lähinnä diplomaateille ja kansainvälisten järjestöjen johtajille pääkaupunkiseudulla. Ilokseni yleisö vaikutti kiinnostuneelta ja monet esittivät mielenkiintoisia kysymyksiä siitä huolimatta että kilpailin niinkin jännittävän aiheen kuin Talvisodan kanssa. Kaiken kaikkiaan miellyttävä ja rohkaiseva kokemus.

Huomenna osallistun jälleen mielenkiintoiseen seminaariin, tällä kertaa tosin yleisön joukossa. Kansainvälistä äidinkielen päivää muistetaan Tieteiden Talolla luennoilla eri näkökulmista. Tapahtuman järjestää Kielikoulutuspolitiikan verkosto, Soveltavan
kielentutkimuksen keskus ja Kotimaisten kielten tutkimuskeskus. Tarkka päiväjärjestys löytyy täältä. Monikielisenä olen tietysti innoissani aiheesta. Kunpa Kansainvälinen äidinkielen päivä saisi enemmän huomiota tulevaisuudessa.

En t-shirt som säljs på nätet i Finland skulle kunna inspirera en hel artikel om hur manligt kodad den finska nationella identiteten är. Texten lyder fritt översatt: ”Tröjan gör inte mannen bög, om inte mannen själv [... gör det]”. Meningen anspelar på ett finskt talesätt, ”ei nimi miestä pahenna, jos ei mies nimeä” – namnet skämmer inte mannen, om inte mannen skämmer ut sitt namn. Homosexualitet ses traditionellt – fortfarande – som något skamligt i en kultur som lägger en stor börda på mannen – han skall på samma gång leva upp till rollen som finne och man på ett sätt som inte förväntas av finska kvinnor i samma utsträckning. Den visuella koden för homosexualitet är inte rosa eller regnbågens färger, utan Sveriges flagga – för det är uppenbarligen inte texten ”SUOMI” som är avsedd att väcka misstankar, sådana finns det annars gott om! Finland situeras som manlighetens gyllene medelväg mellan österlandets råa barbarer (överdriven manlighet) och västerlandets dekadenta civilisation (förlust av manlighet). Numera antas den finske mannen vara så trygg i sin manlighet att han kan kosta på sig ett litet skämt – men det sker fortfarande på grannens bekostnad. Om den visuella koden för homosexualitet hade varit de internationellt erkända färgerna rosa eller regnbågsflaggan, kunde man föreställa sig att tröjan hade fått ett visst genomslag bland ironiskt sinnade LGBT-kunder. Men valet av den svenska flaggan placerar tröjan i en unken nationell diskurs.

Årtal förses gärna med symboliska innebörder i efterhand, i synnerhet i samband med jubileer. Två hundra år efter Rysslands seger kan både Sverige och Finland fira sin ofrivilliga skilsmässa med vackra tal och en störtflod av nya böcker. I de flesta fall är det gammalt vin i nya läglar, och inte ens en särskilt aptitlig årgång.

Scandia har publicerat en liten debattartikel av mig med titeln ”Myterna kring 1809″. Ja, ni kan nog gissa vad det handlar om. Den går att ladda ner som pdf.

Historikern Anne Hedén (Röd stjärna över Sverige) recenserar Bjarne Stenquists nyutkomna bok Den vita segerns svarta skugga. Finland och inbördeskriget 1918 i dagens Sydsvenskan. Till min stora glädje finner jag att Den allrakäraste fienden är omnämnd!

Också den finska bilden av Sverige formades i hög grad av den vita sidan. Stenquist refererar till Ainur Elmgrens avhandling ”Den allrakäraste fienden”. Svenska stereotyper i finländsk press 1918-1939 (2008) som visar på att en finsk skepsis gentemot Sverige grundlades av de vita 1918, eftersom Sverige inte tillräckligt stöttat kampen mot den röda faran.

Det är onekligen ett tema som återkommer i den finländska politiska debatten under mellankrigstiden och späddes på av Ålandskrisen (Sverige tycktes ju redan 1918 göra anspråk på Ålands skärgård genom att skicka militärhjälp till ön – visserligen på ålänningarnas begäran). Sveriges neutralitet under vinter- och fortsättningskriget har senare byggt på den finska berättelsen om den opålitliga grannen, inte blott bland högern.

Jag tror att mycket få finländare i dag är medvetna om inbördeskriget till den grad att de även skulle ha en föreställning om Sveriges roll 1918. Visserligen har locket legat på debatten i flera decennier, men mycket av sensationsvärdet kring inbördeskriget skapas av rikssvenska skribenter som exotiserar grannlandets historia. Jag tycker att jämförelsen mellan händelserna 1918 och militärkupperna i Latinamerika 1970 är intressant, men det fascinerande med inbördeskrigets efterspel för mig är inte dess grymhet och blodighet, utan den pragmatiska försoningslinjens seger. Till slut fick ingen av parterna exakt det samhälle som de ville ha, vilket gjorde alla mer eller mindre förbittrade och besvikna.

I Den allrakäraste fienden fanns tyvärr inte plats för citat på finska. Eftersom avhandlingen i första hand var avsedd för en rikssvensk publik, gjorde jag det svåra valet att korta ner texten och utelämna originaltexterna. Eftersom jag var tvungen att översätta flera rader poesi kändes det orättvist mot originalen och alla tvåspråkiga läsare. I den här bloggen tänker jag därför publicera originalcitaten så att framtida läsare får ett tillfälle att bilda sig en uppfattning.

Ett särskilt saftigt citat analyserar jag på sidan 202 (i kapitlet Främlingsskap i Finland, om finsk självexotism). Matti Kuusi var en ung studentradikal poet på 1930-talet, påverkad av fascistoid estetik, och hans diktsamling Runon ja raudan kirja blev förstås sågad av den socialistiske litteraturkritikern Raoul Palmgren i Kirjallisuuslehti 1935/9. Mig intresserar Kuusis imaginära balansgång mellan Öst och Väst i dikten ”Vuorten huuto” (”Bergens rop”). Han förkastar den västerländska civilisationen, det skröpliga ”Åldringslandet”:

Voi kansaa, mi veljensä kavaltain oman etsikkoaikansa myö,
joka vieraan poluille viehättyin omat juurensa poikki lyö!
Voi heimoa aamun ja auringon, joka eksyen vuoriltaan
opassoihtua hapuillen harhailee hämyss’ Eilispäivien maan!
On Lännen riemu ja riehakkuus kuin hukkuvan huohotus,
se on kutsu kuolevan auringon ja nauru ja autius.
Ken seuraa jälkiä kuolevain, se kypsä on kuolemaan.
Ken itse polkua polje ei, se poluksi poljetaan.

I kampen mot de krafter som förslavat det väldiga ugriska urhemmet – enligt Kuusis mytologi utsträcker den sig ända till Ob och Jenisej bortom Uralbergen – hjälper bara identifikationen med Österlandets horder, en i grund och botten västerländsk fiendebild som redan kejsar Vilhelm II åberopade i sitt berömda ”hunnertal” och som Alexandr Blok använde i subversivt syfte i revolutionsdikten ”Skyterna”:

Tule, tuisku aroilta Aasian, tule: tunturit pystyyn jää!
Raja ratko raihnaan Vanhojen maan, raemyrsky ja salamasää!
Lyö auki Attilan portit taas, tao Tšingiskhaanien tie,
kirot kirvoita vaaruvan Euroopan, unet ugrien voittoon vie!
Pese sielusta spitaali nöyryyden, revi jäljet renkiyden,
teräs terve nostata kuiluistaan, veri vahva barbaarien!
Ja kerran, Pohja kun puhunut on, kun on tuhkana Länsimaat,
suden Suomen hankia hallitkoot tai Jäämeren ruhtinaat!

Västerlandets mytiska fiende som Stor-Finlands alternativa identitet eller allierade i kampen mot Sovjetunionen (eller kultursvenskheten i mindre skala) dyker också upp i Aarno Karimos nationalistiska science fiction-roman Kohtalon kolmas hetki från 1926. Finland undsätts av Djingis Khans arvtagare och miljontals mongolkrigare i ett framtida totalt krig där Ryssland förintas.

Raoul Palmgren beskrev detta som ett symptom på akut mindervärdeskomplex. Samma kretsar som i demagogiska syften använde sig av totala fiendebilder mot politiska motståndare och grannfolk blev till slut själva besatta av dem och identifierade sig med sina egna skräckvisioner. De trodde sig vara omgivna av monster. Den enda utvägen var att själv bli ett monster. Om Palmgren har rätt lämnar jag därhän, men det är intressant att se hur ”Västerlandets undergång” än i dag gärna frambesvärjs av nya kretsar som sysslar med totala fiendebilder. I Finlands invandringsdebatt lyfts Sverige numera gärna och ofta fram som en hotbild – trots att majoriteten av Sveriges invandrare är finländare. Dags att se sig i spegeln?

Källa: Matti Kuusi, Runon ja raudan kirja. WSOY, Porvoo – Helsinki 1935

Det var ett tag sen recensionen publicerades, men jag fick se den först för några veckor sedan (via Nils Erik Villstrand, Åbo Akademi). Trenden bekräftas: det är finlandssvenskarna i Finland och sverigefinnarna i Sverige som har varit snabbast med att visa intresse för ämnet. Framtidens utmaning är att få majoritetsbefolkningarna att bry sig. I finnarnas fall torde det enklaste svaret vara att översätta boken till finska och ge ut den i en mer användarvänlig utgåva, dvs. skära ner på historieteorin och vara mer tydlig med eventuella röda trådar eller sensationella slutsatser. Det finns egentligen ingen anledning varför den inte skulle kunna gå hem i stugorna.

För Sveriges del har jag funderat på en glassig coffee table book med svenska stereotyper jorden runt. Från USA får vi sex och självmord, tyskarna bidrar med älgar och idyll, danskarna målar upp den sista Sovjetstaten o. dyl. En succé!

Kävin viikonloppuna Göteborgin kirjamessuilla, ja vaikka messun teemana oli Suomen sota 1809 (muun muassa), ei tarkoitukseni kuitenkaan ollut esiintyä missään tai erityisemmin mainostaa väitöskirjaani. Mutta toisin kävi.

Sisareni Tinet on hiljattain myös julkaissut ensimmäisen kirjansa, sarjakuva-albumin nimeltä Eva – Asbesthjärtan (Epix). Hengailin hänen ja äitimme Eijan kanssa messujen sarjakuvapuolella kun paikalle ilmaantui Sisuradion* paikallistoimittaja Jönköpingistä, Eija Björstrand. Sympaattinen toimittaja kaivoi esiin lähetyskaluston ja ryhtyi muitta mutkitta haastattelemaan koko perhettä vuoron perään.

Tässä ohjelmassa esiinnyn siis ensi kädessä sarjakuvataiteilijana, en historiantutkijana, vaikka molemmat puolet toki täydentävät toisiaan… Ohjelmia voi kuunnella Smoolannin-Hallannin Sisuradion sivuilta vielä noin 30 päivän ajan.

*) Sisuradio on Ruotsin Radion (SR) kanava joka tuottaa ohjelmia suomeksi, meänkielellä ja suomenruotsiksi.

The Image of Sweden: The Hegemony of Sweden in Norden and Beyond

University of Helsinki, 22 September 2009
Unioninkatu 40 (Metsätalo), room 10

The seminar is organised with the support of Centre for Nordic Studies, Renvall Institute, and NordWel: The Nordic Welfare State – Historical Foundations and Future Challenges.
I will be appearing at 10:30 with my presentation Dearest of Enemies: Images of Sweden in the Finnish Press, 1918-1939. Here is the full programme.

The seminar will bring together a number of scholars concerned with images of Sweden within Norden on the one hand, and images of the other Nordic countries outside the region, on the other. It is suggested that these perspectives will help to shed new light both on the image of Sweden as utopian/dystopian political discourse, but also on the idea of ‘Norden’ as a region in the twentieth century.

Onsdag 16 september: Föreläsning

”FRÅN STORMAKT TILL STORFURSTENDÖME”
Fil.dr. Ainur Elmgren, Lund Universitet
berättar om hur separationen 1809 och det finska kriget
påverkade självbilden i allmänhet – både i Sverige och Finland.

PLATS: Vita Salongen, Kulturhuset, Hässleholm
TID: 19.00
ENTRÉ: : medl. 30 kr  övriga 50 kr  Skolungdom fritt