Den allrakäraste fienden

Haastatteluni on nyt kuunneltavissa meänkielellä ja suomeksi Meän Raation lähetyksessä Päivän tiima 22/6. Haastattelu tehtiin vieraillessani Haaparannassa maaliskuussa, ja keskustelukumppanina on toimittaja Karl-Axel Juntti.

Jag läser den här krönikan av Anders Lokko och förundras över hans förmåga att distansera sig. För honom är rasismens våldsamma uttryck, liksom dess organiserade politiska manifestationer genom KKK och British National Party, något ”ur ett politiskt Jurassic Park”, uråldriga artefakter som återupplivats på onaturlig väg. Vilken lyx att kunna känna så – att tro att rasismen är ett utdött monster. Det finns tusentals, miljontals människor som önskar att det vore så.

Jag läser kommentarerna och blir upprörd. Eller uppgiven. Den lösning som efterlyses:

”Låt oss svenskar få säga vad vi tycker om flyktingar/invandrare kanske av muslimsk härkomst, och skulle det råka vara negativt så betyder det inte att man är rasist… Och låt oss göra det innan det går ut i meningslöst våld.”

Ska detta tolkas som ett hot?

Problemet är inte att man har rasistiska åsikter eller använder sig av rasistiska tankemönster (”vi svenskar” vs. ”flyktingar/invandrare” – två grupper som faktiskt inte är så lätta att skilja från varandra som man kan tro). Problemet är att man blir kallad rasist. Man vill inte bli kallad rasist, det känns ju otrevligt. Det är enklare att låtsas som om rasism inte finns, eller att rasism är något annat än särbehandling av människor på grund av deras etniska tillhörighet (som grundar sig i antagandet att deras ”kultur” är oföränderlig och fundamentalt olik ”vår” kultur, i praktiken detsamma som inbillade biologiska skillnader).

Jag kan inte känna Lokkos blaserade distans, som han problematiserar vagt:

”En obehagligt gnagande känsla i mitt bakhuvud säger att de onda krafternas frammarsch är något vi kommer att suga ut allt vi kan ur för att själva framstå som så goda, intellektuella och bra vi ju vill tro att vi är.”

Vem är Lokkos ”vi”? Inte någon av dem som riskerar att falla offer för sådana rasistiska terrorattacker som han skriver om? För mig handlar det inte om självgodhet, utan ren och skär kamp om överlevnad. I ett samhälle där människor bedöms som mer eller mindre ”vi” på grundval av utseende, religion, accent och klädsel kan jag inte känna mig helt trygg. Jag har vuxit upp som invandrare i tre olika länder och vet att en viss grad av främlingskap går att leva med. Min släkt är mångfärgad och mångkulturell sedan flera generationer tillbaka. Vi är inte immuna mot rasism, bara för att vi har egna erfarenheter av den. Mina vänner är asiater, muslimer, judar, amerikaner, svarta, vita, bruna … Kampen mot rasism angår varje människa personligen. Den är en inre kamp mot den värld av stereotyper och fördomar som vi föds in i, precis som den är en yttre kamp mot de fördomar som drabbar oss själva.

Kommentarernas lynchmentalitet skrämmer mig. Farligast är tron att ”vi” är höjda över all kritik, att ”vi” har en speciell rätt som skiljer ”oss” från alla andra människor, bara för att ”vi” råkar tillhöra majoritetsbefolkningen. Denna tro är också rasism.