Den allrakäraste fienden

Historikern Anne Hedén (Röd stjärna över Sverige) recenserar Bjarne Stenquists nyutkomna bok Den vita segerns svarta skugga. Finland och inbördeskriget 1918 i dagens Sydsvenskan. Till min stora glädje finner jag att Den allrakäraste fienden är omnämnd!

Också den finska bilden av Sverige formades i hög grad av den vita sidan. Stenquist refererar till Ainur Elmgrens avhandling ”Den allrakäraste fienden”. Svenska stereotyper i finländsk press 1918-1939 (2008) som visar på att en finsk skepsis gentemot Sverige grundlades av de vita 1918, eftersom Sverige inte tillräckligt stöttat kampen mot den röda faran.

Det är onekligen ett tema som återkommer i den finländska politiska debatten under mellankrigstiden och späddes på av Ålandskrisen (Sverige tycktes ju redan 1918 göra anspråk på Ålands skärgård genom att skicka militärhjälp till ön – visserligen på ålänningarnas begäran). Sveriges neutralitet under vinter- och fortsättningskriget har senare byggt på den finska berättelsen om den opålitliga grannen, inte blott bland högern.

Jag tror att mycket få finländare i dag är medvetna om inbördeskriget till den grad att de även skulle ha en föreställning om Sveriges roll 1918. Visserligen har locket legat på debatten i flera decennier, men mycket av sensationsvärdet kring inbördeskriget skapas av rikssvenska skribenter som exotiserar grannlandets historia. Jag tycker att jämförelsen mellan händelserna 1918 och militärkupperna i Latinamerika 1970 är intressant, men det fascinerande med inbördeskrigets efterspel för mig är inte dess grymhet och blodighet, utan den pragmatiska försoningslinjens seger. Till slut fick ingen av parterna exakt det samhälle som de ville ha, vilket gjorde alla mer eller mindre förbittrade och besvikna.