Den allrakäraste fienden

Seija Sartti skriver om sin mormorsmor i Helsingin Sanomat. Den fascinerande berättelsen hennes långa liv från 1873 till Kekkonens tid finns bara att läsa på finska, men jag vill lyfta fram ett litet citat som ger perspektiv på min avhandling.

Mummu oli vähään tyytyvä ja kohtaloonsa sopeutunut. Hänen isänmaassaan piti keskittyä pysymään hengissä. Arjen todellisuus rajoittui naapureihin: Ruotsi oli rakas vihollinen, Neuvostoliitto vihollinen.

”Mormor nöjde sig med det lilla hon hade och accepterade ödet. I hennes fosterland måste man koncentrera sig på att överleva. Vardagsverkligheten inskränktes till grannländerna: Sverige var en kär fiende, Sovjetunionen fienden.”
Eftersom det finska språket inte skiljer mellan bestämd och obestämd form, skulle man kunna översätta ”rakas vihollinen” med ”den kära fienden”. Jag valde att inte göra det för att förstärka kontrasten mellan Sverige och Sovjetunionen i texten. (Detta är också ett pedagogiskt exempel på hur en översättare kan vinkla en text eller förstärka ett subtilt budskap som kanske bara är subjektivt upplevd.)

Anledningen till att jag vill lyfta fram detta citat är att min avhandling säger ganska lite om vad s.k. vanligt folk tyckte och tänkte om Sverige under mellankrigstiden. Man kan inte utgå från att de automatiskt upprepade vad pressen och andra medier förmedlade, och man kan inte heller ta för givet att Sartti inte lägger in sina egna sentida tolkningar i berättelsen om sin mormors mor. Men helt osannolikt är det ju inte att det föreställda fiendskapet med Sverige förmedlades av pressen och slog rot i tankevärlden hos dem som inte hade tillfälle och resurser att fara till Sverige. Välbeställda och beresta finländare kunde ju trots allt också uttrycka extrema åsikter om grannlandet, även om deras motiv snarare var medvetet politiska.

I Den allrakäraste fienden fanns tyvärr inte plats för citat på finska. Eftersom avhandlingen i första hand var avsedd för en rikssvensk publik, gjorde jag det svåra valet att korta ner texten och utelämna originaltexterna. Eftersom jag var tvungen att översätta flera rader poesi kändes det orättvist mot originalen och alla tvåspråkiga läsare. I den här bloggen tänker jag därför publicera originalcitaten så att framtida läsare får ett tillfälle att bilda sig en uppfattning.

Ett särskilt saftigt citat analyserar jag på sidan 202 (i kapitlet Främlingsskap i Finland, om finsk självexotism). Matti Kuusi var en ung studentradikal poet på 1930-talet, påverkad av fascistoid estetik, och hans diktsamling Runon ja raudan kirja blev förstås sågad av den socialistiske litteraturkritikern Raoul Palmgren i Kirjallisuuslehti 1935/9. Mig intresserar Kuusis imaginära balansgång mellan Öst och Väst i dikten ”Vuorten huuto” (”Bergens rop”). Han förkastar den västerländska civilisationen, det skröpliga ”Åldringslandet”:

Voi kansaa, mi veljensä kavaltain oman etsikkoaikansa myö,
joka vieraan poluille viehättyin omat juurensa poikki lyö!
Voi heimoa aamun ja auringon, joka eksyen vuoriltaan
opassoihtua hapuillen harhailee hämyss’ Eilispäivien maan!
On Lännen riemu ja riehakkuus kuin hukkuvan huohotus,
se on kutsu kuolevan auringon ja nauru ja autius.
Ken seuraa jälkiä kuolevain, se kypsä on kuolemaan.
Ken itse polkua polje ei, se poluksi poljetaan.

I kampen mot de krafter som förslavat det väldiga ugriska urhemmet – enligt Kuusis mytologi utsträcker den sig ända till Ob och Jenisej bortom Uralbergen – hjälper bara identifikationen med Österlandets horder, en i grund och botten västerländsk fiendebild som redan kejsar Vilhelm II åberopade i sitt berömda ”hunnertal” och som Alexandr Blok använde i subversivt syfte i revolutionsdikten ”Skyterna”:

Tule, tuisku aroilta Aasian, tule: tunturit pystyyn jää!
Raja ratko raihnaan Vanhojen maan, raemyrsky ja salamasää!
Lyö auki Attilan portit taas, tao Tšingiskhaanien tie,
kirot kirvoita vaaruvan Euroopan, unet ugrien voittoon vie!
Pese sielusta spitaali nöyryyden, revi jäljet renkiyden,
teräs terve nostata kuiluistaan, veri vahva barbaarien!
Ja kerran, Pohja kun puhunut on, kun on tuhkana Länsimaat,
suden Suomen hankia hallitkoot tai Jäämeren ruhtinaat!

Västerlandets mytiska fiende som Stor-Finlands alternativa identitet eller allierade i kampen mot Sovjetunionen (eller kultursvenskheten i mindre skala) dyker också upp i Aarno Karimos nationalistiska science fiction-roman Kohtalon kolmas hetki från 1926. Finland undsätts av Djingis Khans arvtagare och miljontals mongolkrigare i ett framtida totalt krig där Ryssland förintas.

Raoul Palmgren beskrev detta som ett symptom på akut mindervärdeskomplex. Samma kretsar som i demagogiska syften använde sig av totala fiendebilder mot politiska motståndare och grannfolk blev till slut själva besatta av dem och identifierade sig med sina egna skräckvisioner. De trodde sig vara omgivna av monster. Den enda utvägen var att själv bli ett monster. Om Palmgren har rätt lämnar jag därhän, men det är intressant att se hur ”Västerlandets undergång” än i dag gärna frambesvärjs av nya kretsar som sysslar med totala fiendebilder. I Finlands invandringsdebatt lyfts Sverige numera gärna och ofta fram som en hotbild – trots att majoriteten av Sveriges invandrare är finländare. Dags att se sig i spegeln?

Källa: Matti Kuusi, Runon ja raudan kirja. WSOY, Porvoo – Helsinki 1935