Den allrakäraste fienden

Föreningen för arbetarhistorisk forskning i Helsingfors skriver om tidskriften Itä ja länsi, som jag också använder i min avhandling, och i synnerhet om dess julnummer 1929. Där ”betraktade man upptäcktsresor ur ett kritiskt perspektiv, behandlade barnarbete i Italien, slaveriets historia och samojedernas levnadsförhållanden”, sammanfattar Elina Katainen på föreningens blogg. Read the rest of this entry »

Kolla in min avhandling på Sekel Bokförlags hemsida. Där kan ni även läsa baksidestexten och en författarpresentation. Festligt!

Första laddningen böcker kom från tryckeriet i onsdags, och inom några veckor torde de finnas tillgängliga i handeln (på webben och hos välsorterade bokhandlare). Ett julklappstips för alla fennomaner och svekofiler!

På tal om nationella identiteter rekommenderas även min kollega Fredrik Perssons avhandling Skåne – Den farliga halvön, som utkom tidigare i höst. Trots den rafflande titeln fick boken en oförtjänt tråkig recension i Sydsvenskan i förrgår. Jag kan förstå att en journalist föredrar en yrkeskollegas ”sakliga strävan att ge en heltäckande bild” (hon recenserar även Ingvar Bengtssons Kapet av Skåne, som stjäl showen), men varför riskerar en historiker som kritiskt granskar bruket av historien i politiska syften att verka som en  ”mästrande revisor” och ”en tröttsam figur”? Read the rest of this entry »

För den som är intresserad av försöken att upprätthålla något slags ”ödesgemenskap” mellan Finland och Sverige i dag, finns det mycket att hämta på talrika webbsidor som lanserats enkom för att fira högtidlighålla minnet av Finska kriget 1808-1809.

Se bl a ”Märkesåret 1809″ (Sverige), Nationalmuseums utställning i Helsingfors och ”1809 – Kansakuntaa rakentamaan” (Finland).

Det som slår mig – och som mina professorer också har påtalat – är hur ihåligt minnesretoriken klingar. ”Syftet med projektet är att stärka samhörigheten mellan Finland och Sverige”, heter det på sajten ”Märkesåret 1809″. Men hur? Man påstår också att ”förhållandet mellan länderna [är] närmare än någonsin” i dag. Varför måste förhållandet då stärkas? Är det hotat på något sätt? Av vem eller vad?

Den finländska sajten ger uttryck för en deterministisk historiesyn. Både den svenska och den ryska tiden sägs bilda ”sammanhängande faser i vårt lands historia” under vilka man (vem?) successivt byggde upp ”grunderna för en självständig nation”. Enligt den svenska sajten utgör händelserna 1808-1809 ett brott i kontinuiteten – men ändå inte: ”de nära folkliga banden bestod och samarbetet mellan Sverige och Finland fann nya former”. Enligt den finländska sajten var 1808-1809 ”en viktig period i utvecklingsprocessen”, det vill säga, en länk i storberättelsen med det självständiga Finland som självklar happy ending – i alla fall konstaterar man att utformningen för märkesåret ”stöder sig på denna bakgrund”. Även om den svenskspråkiga sidan på Nationalmuseets hemsida kallar händelserna ”rikssprängningen”, lyckas den rikssvenska sajten släta över traumat och skapa en lika positivistisk berättelse där alla händelser leder fram till det enda rätta målet: ”1809 blev också en startpunkt för de bägge ländernas utveckling i riktning mot dagens moderna och högt utvecklade demokratier”!

Att det behövdes en militärkupp i Sverige och en upplyst despot i Finland för att inleda denna utveckling är väl bara två av historiens många paradoxer.

Ibland grämer det mig att idrotten inte får större utrymme i min avhandling. Det finns dock många som redan har skrivit om idrottens betydelse för konstruktionen av en nationell identitet i Finland, inte minst kulturgeografen Mervi Tervo, samt min biträdande handledare Henrik Meinander, som disputerade på ämnet gymnastik- och idrottsundervisning och dess politiska betydelser i Skandinavien. Till deras skara sällar sig Jouko Kokkonen, som likt Tervo främst använder sig av OS-relaterat pressmaterial, men även litteratur från perioden 1900-1952.

”Kansakunta kilpasilla” (ung. Nationen i tävlan) lyfter fram idrott som ”kanal och källa för nationalism” i Finland. Ordvalet är intressant, men jag har ännu inte hunnit läsa boken för att bilda mig en uppfattning om tillämpningen av dessa begrepp. Även om Kokkonen fokuserar på den finskspråkiga (och borgerliga) idrottselitens syn på saken, tar han också upp den svenskspråkiga idrottsrörelsen och arbetarrörelsens konkurrerande verksamhet – det återstår att se om det sker på egna villkor eller endast i relation till den politiskt dominerande eliten.

Det gläder mig i alla fall att Kokkonen har spårat upp källorna till de notoriska mongoljämförelser som en del svenska journalister myntade under mellankrigstiden. Torsten Tegnérs rubrik om ”Mongolernas dag” i Idrottsbladet i juni 1930 väckte stor upprördhet i framför allt äktfinska kretsar. Måltavlan, ”snedögde” (enligt Tegnér) spjutkastaren Matti Järvinen, beskrev själv senare det finska folket som ”kanske den moderna världens impulsivt starkaste vita ras”. Under vinterkriget tyckte Tegnér själv att finnarna var av ”ljus nordisk ras” och som folkslag värdefullt och hedervärt… (s. 139-140)

En annan intressant fråga som Kokkonen tar upp (och som jag skriver om i Den allrakäraste fienden) är sisu – en ”nationell” egenskap som i dag ses som positiv och konstruktiv, men som under mellankrigstiden upplevdes som potentiellt farlig. Den positiva konnotationen härrör från vinterkriget, men mindre känt är att även inbördeskriget tidigare skylldes på den finska sisun. Ord som sisutella (trilskas) och pahansisuinen (argsint, grälsjuk, bokstavligen ”med ond sisu”) pekar på att en övermåtta av sisu var en oönskad egenskap, i synnerhet bland underlydande. Den nationella idrottens uppgift efter 1918 blev att tämja denna barbariska ur-sisu med hjälp av fysisk bildning, precis som andlig bildning skulle skola goda borgerliga patrioter av rödgardisternas barn. (Detta har andra forskare skrivit mer om, jag återkommer till saken.)