Den allrakäraste fienden

Årtal förses gärna med symboliska innebörder i efterhand, i synnerhet i samband med jubileer. Två hundra år efter Rysslands seger kan både Sverige och Finland fira sin ofrivilliga skilsmässa med vackra tal och en störtflod av nya böcker. I de flesta fall är det gammalt vin i nya läglar, och inte ens en särskilt aptitlig årgång.

Scandia har publicerat en liten debattartikel av mig med titeln ”Myterna kring 1809″. Ja, ni kan nog gissa vad det handlar om. Den går att ladda ner som pdf.

Onsdag 16 september: Föreläsning

”FRÅN STORMAKT TILL STORFURSTENDÖME”
Fil.dr. Ainur Elmgren, Lund Universitet
berättar om hur separationen 1809 och det finska kriget
påverkade självbilden i allmänhet – både i Sverige och Finland.

PLATS: Vita Salongen, Kulturhuset, Hässleholm
TID: 19.00
ENTRÉ: : medl. 30 kr  övriga 50 kr  Skolungdom fritt

I DN Ekonomi skriver Cecilia Jakobsson mer om den nya enkronan och gör en del spännande iakttagelser. Jag kan bara inte låta bli att kommentera och tar mig därför friheten att citera hela rasket.

Andra länder kanske skulle välja att lyfta fram någon känd svensk eller någon historisk bedrift ett år när de var ordförandeland i EU, men Sverige satsar på att lyfta fram ett nederlag. Det har gått 200 år sedan den förödmjukande förlusten av Finland, och det ska svenskarna sent få glömma, om de inte har gått över till att betala enbart med kort förstås.

Alla enkronor som präglas under 2009 kommer att ha ett räfflat mönster på ena sidan. Det är ett motiv, skapat av konstnären Annie Winblad Jakubowski, som symboliserar vattnet som förbinder Sverige och Finland. [Se bild]

Vår EU-broder i öst tänker inte på motsvarande sätt lyfta fram Sverige eller ens havet utanför på sina euromynt, utan framhärdar med sångsvanarna som svävar fram över en av de tusen sjöarna. [På 1- och 2-euromynten, som har nationella motiv. Min anm.]

Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att se ett blåvitt mönster i de svenska myntens historia på senare tid. År 2002 köptes det svenska Myntverket av sin finländska motsvarighet, Rahapaja. År 2005 blev finlandssvensken Stefan Ingves chef för Riksbanken.

Två år senare, 2007, förlorade det svenska Myntverket upphandlingen som avgjorde var kronorna och örena skulle präglas, och hela tillverkningen hamnade i Finland. Och i år och många år framåt ska vi alltså tvingas tänka på grannen varje gång vi köper mjölk och en kvällstidning. [Tvingas? Jag tror knappast att någon vanlig Svensson ens har noterat förändringen... Det vore annars uppfriskande!]

Det finns ett citat på årets enkrona också. Runt räfflorna löper ett citat: ”Den underbara sagan om ett land på andra sidan hafvet.” Det är inte Johan Ludvig Runeberg, som det stod på pressmeddelandet när kronan visades upp första gången, i närvaro av Finlands president Tarja Halonen, utan den mindre bemärkte Anton Rosell, ur hans ”Studentbesöket i Finland 1857”. [Spökar Runeberg bara för att boken finns tillgänglig på Projekt Runeberg?]

Den som känner sig litet vilsen av dessa motstridiga uppgifter (och gammalstavningen!) kan ju alltid vända på kronan –vända på kronorna tvingas vi ju ändå göra i dessa tider – och lugnas av att kungen åtminstone är sig lik. [Det tycker jag inte, han ser ju helt annorlunda ut på de två-tre tidigare versionerna som cirkulerar därute... Låt honom åldras med värdighet!]

Sverige 1809 * 1 KR * 2009 Finland
Originally uploaded by Ainurel

”Den underbara sagan om ett land på andra sidan havet”

Vi hittade en splitterny enkrona, myntad märkesåret till ära. Vem har kommit på ”slagordet” och vad skall det betyda? Är det Finland som är ”det underbara landet”? Det ryska smädesordet för finskugriska folk i väst, ”tshud”, kommer från samma rot som vissa ryska ord för ”underbar” och ”underlig”. Samtidigt argumenterar jag i min avhandling om *finländska* nationella stereotyper att finländarna själva har uppfattat Finland som ”underligt” (i negativ bemärkelse) och Sverige som ”underbart” (i positiv bemärkelse). Under över alla under, brukade Muminpappan säga.

Jag har inte tid att kolla upp det just nu, men visst är det intressant? Jag gillar att devisen anspelar på den väv av fantasier och stereotyper (förenklande föreställningar som lever sitt eget lilla liv oberoende av verkligheten) som omger både konceptet ”Finland” och konceptet ”Sverige”.

Om en vecka ska jag hålla föredrag om min avhandling och om märkesåret 1809 vid två tillfällen i Haparanda. Första gången blir på svenska, platsen är Folkhögskolan och tiden fredag 13/3 klockan 15.00-16.00. Det andra föredraget är på finska, lördag 14/3. Vähemmistövaltuuskunta i Norrbotten har inte så mycket information ute på nätet, så jag återkommer när jag har bättre besked om evenemangen på lördagen.

För den som är intresserad av försöken att upprätthålla något slags ”ödesgemenskap” mellan Finland och Sverige i dag, finns det mycket att hämta på talrika webbsidor som lanserats enkom för att fira högtidlighålla minnet av Finska kriget 1808-1809.

Se bl a ”Märkesåret 1809″ (Sverige), Nationalmuseums utställning i Helsingfors och ”1809 – Kansakuntaa rakentamaan” (Finland).

Det som slår mig – och som mina professorer också har påtalat – är hur ihåligt minnesretoriken klingar. ”Syftet med projektet är att stärka samhörigheten mellan Finland och Sverige”, heter det på sajten ”Märkesåret 1809″. Men hur? Man påstår också att ”förhållandet mellan länderna [är] närmare än någonsin” i dag. Varför måste förhållandet då stärkas? Är det hotat på något sätt? Av vem eller vad?

Den finländska sajten ger uttryck för en deterministisk historiesyn. Både den svenska och den ryska tiden sägs bilda ”sammanhängande faser i vårt lands historia” under vilka man (vem?) successivt byggde upp ”grunderna för en självständig nation”. Enligt den svenska sajten utgör händelserna 1808-1809 ett brott i kontinuiteten – men ändå inte: ”de nära folkliga banden bestod och samarbetet mellan Sverige och Finland fann nya former”. Enligt den finländska sajten var 1808-1809 ”en viktig period i utvecklingsprocessen”, det vill säga, en länk i storberättelsen med det självständiga Finland som självklar happy ending – i alla fall konstaterar man att utformningen för märkesåret ”stöder sig på denna bakgrund”. Även om den svenskspråkiga sidan på Nationalmuseets hemsida kallar händelserna ”rikssprängningen”, lyckas den rikssvenska sajten släta över traumat och skapa en lika positivistisk berättelse där alla händelser leder fram till det enda rätta målet: ”1809 blev också en startpunkt för de bägge ländernas utveckling i riktning mot dagens moderna och högt utvecklade demokratier”!

Att det behövdes en militärkupp i Sverige och en upplyst despot i Finland för att inleda denna utveckling är väl bara två av historiens många paradoxer.