Den allrakäraste fienden

Seija Sartti skriver om sin mormorsmor i Helsingin Sanomat. Den fascinerande berättelsen hennes långa liv från 1873 till Kekkonens tid finns bara att läsa på finska, men jag vill lyfta fram ett litet citat som ger perspektiv på min avhandling.

Mummu oli vähään tyytyvä ja kohtaloonsa sopeutunut. Hänen isänmaassaan piti keskittyä pysymään hengissä. Arjen todellisuus rajoittui naapureihin: Ruotsi oli rakas vihollinen, Neuvostoliitto vihollinen.

”Mormor nöjde sig med det lilla hon hade och accepterade ödet. I hennes fosterland måste man koncentrera sig på att överleva. Vardagsverkligheten inskränktes till grannländerna: Sverige var en kär fiende, Sovjetunionen fienden.”
Eftersom det finska språket inte skiljer mellan bestämd och obestämd form, skulle man kunna översätta ”rakas vihollinen” med ”den kära fienden”. Jag valde att inte göra det för att förstärka kontrasten mellan Sverige och Sovjetunionen i texten. (Detta är också ett pedagogiskt exempel på hur en översättare kan vinkla en text eller förstärka ett subtilt budskap som kanske bara är subjektivt upplevd.)

Anledningen till att jag vill lyfta fram detta citat är att min avhandling säger ganska lite om vad s.k. vanligt folk tyckte och tänkte om Sverige under mellankrigstiden. Man kan inte utgå från att de automatiskt upprepade vad pressen och andra medier förmedlade, och man kan inte heller ta för givet att Sartti inte lägger in sina egna sentida tolkningar i berättelsen om sin mormors mor. Men helt osannolikt är det ju inte att det föreställda fiendskapet med Sverige förmedlades av pressen och slog rot i tankevärlden hos dem som inte hade tillfälle och resurser att fara till Sverige. Välbeställda och beresta finländare kunde ju trots allt också uttrycka extrema åsikter om grannlandet, även om deras motiv snarare var medvetet politiska.

En t-shirt som säljs på nätet i Finland skulle kunna inspirera en hel artikel om hur manligt kodad den finska nationella identiteten är. Texten lyder fritt översatt: ”Tröjan gör inte mannen bög, om inte mannen själv [... gör det]”. Meningen anspelar på ett finskt talesätt, ”ei nimi miestä pahenna, jos ei mies nimeä” – namnet skämmer inte mannen, om inte mannen skämmer ut sitt namn. Homosexualitet ses traditionellt – fortfarande – som något skamligt i en kultur som lägger en stor börda på mannen – han skall på samma gång leva upp till rollen som finne och man på ett sätt som inte förväntas av finska kvinnor i samma utsträckning. Den visuella koden för homosexualitet är inte rosa eller regnbågens färger, utan Sveriges flagga – för det är uppenbarligen inte texten ”SUOMI” som är avsedd att väcka misstankar, sådana finns det annars gott om! Finland situeras som manlighetens gyllene medelväg mellan österlandets råa barbarer (överdriven manlighet) och västerlandets dekadenta civilisation (förlust av manlighet). Numera antas den finske mannen vara så trygg i sin manlighet att han kan kosta på sig ett litet skämt – men det sker fortfarande på grannens bekostnad. Om den visuella koden för homosexualitet hade varit de internationellt erkända färgerna rosa eller regnbågsflaggan, kunde man föreställa sig att tröjan hade fått ett visst genomslag bland ironiskt sinnade LGBT-kunder. Men valet av den svenska flaggan placerar tröjan i en unken nationell diskurs.

Jag läser den här krönikan av Anders Lokko och förundras över hans förmåga att distansera sig. För honom är rasismens våldsamma uttryck, liksom dess organiserade politiska manifestationer genom KKK och British National Party, något ”ur ett politiskt Jurassic Park”, uråldriga artefakter som återupplivats på onaturlig väg. Vilken lyx att kunna känna så – att tro att rasismen är ett utdött monster. Det finns tusentals, miljontals människor som önskar att det vore så.

Jag läser kommentarerna och blir upprörd. Eller uppgiven. Den lösning som efterlyses:

”Låt oss svenskar få säga vad vi tycker om flyktingar/invandrare kanske av muslimsk härkomst, och skulle det råka vara negativt så betyder det inte att man är rasist… Och låt oss göra det innan det går ut i meningslöst våld.”

Ska detta tolkas som ett hot?

Problemet är inte att man har rasistiska åsikter eller använder sig av rasistiska tankemönster (”vi svenskar” vs. ”flyktingar/invandrare” – två grupper som faktiskt inte är så lätta att skilja från varandra som man kan tro). Problemet är att man blir kallad rasist. Man vill inte bli kallad rasist, det känns ju otrevligt. Det är enklare att låtsas som om rasism inte finns, eller att rasism är något annat än särbehandling av människor på grund av deras etniska tillhörighet (som grundar sig i antagandet att deras ”kultur” är oföränderlig och fundamentalt olik ”vår” kultur, i praktiken detsamma som inbillade biologiska skillnader).

Jag kan inte känna Lokkos blaserade distans, som han problematiserar vagt:

”En obehagligt gnagande känsla i mitt bakhuvud säger att de onda krafternas frammarsch är något vi kommer att suga ut allt vi kan ur för att själva framstå som så goda, intellektuella och bra vi ju vill tro att vi är.”

Vem är Lokkos ”vi”? Inte någon av dem som riskerar att falla offer för sådana rasistiska terrorattacker som han skriver om? För mig handlar det inte om självgodhet, utan ren och skär kamp om överlevnad. I ett samhälle där människor bedöms som mer eller mindre ”vi” på grundval av utseende, religion, accent och klädsel kan jag inte känna mig helt trygg. Jag har vuxit upp som invandrare i tre olika länder och vet att en viss grad av främlingskap går att leva med. Min släkt är mångfärgad och mångkulturell sedan flera generationer tillbaka. Vi är inte immuna mot rasism, bara för att vi har egna erfarenheter av den. Mina vänner är asiater, muslimer, judar, amerikaner, svarta, vita, bruna … Kampen mot rasism angår varje människa personligen. Den är en inre kamp mot den värld av stereotyper och fördomar som vi föds in i, precis som den är en yttre kamp mot de fördomar som drabbar oss själva.

Kommentarernas lynchmentalitet skrämmer mig. Farligast är tron att ”vi” är höjda över all kritik, att ”vi” har en speciell rätt som skiljer ”oss” från alla andra människor, bara för att ”vi” råkar tillhöra majoritetsbefolkningen. Denna tro är också rasism.