Den allrakäraste fienden

Seija Sartti skriver om sin mormorsmor i Helsingin Sanomat. Den fascinerande berättelsen hennes långa liv från 1873 till Kekkonens tid finns bara att läsa på finska, men jag vill lyfta fram ett litet citat som ger perspektiv på min avhandling.

Mummu oli vähään tyytyvä ja kohtaloonsa sopeutunut. Hänen isänmaassaan piti keskittyä pysymään hengissä. Arjen todellisuus rajoittui naapureihin: Ruotsi oli rakas vihollinen, Neuvostoliitto vihollinen.

”Mormor nöjde sig med det lilla hon hade och accepterade ödet. I hennes fosterland måste man koncentrera sig på att överleva. Vardagsverkligheten inskränktes till grannländerna: Sverige var en kär fiende, Sovjetunionen fienden.”
Eftersom det finska språket inte skiljer mellan bestämd och obestämd form, skulle man kunna översätta ”rakas vihollinen” med ”den kära fienden”. Jag valde att inte göra det för att förstärka kontrasten mellan Sverige och Sovjetunionen i texten. (Detta är också ett pedagogiskt exempel på hur en översättare kan vinkla en text eller förstärka ett subtilt budskap som kanske bara är subjektivt upplevd.)

Anledningen till att jag vill lyfta fram detta citat är att min avhandling säger ganska lite om vad s.k. vanligt folk tyckte och tänkte om Sverige under mellankrigstiden. Man kan inte utgå från att de automatiskt upprepade vad pressen och andra medier förmedlade, och man kan inte heller ta för givet att Sartti inte lägger in sina egna sentida tolkningar i berättelsen om sin mormors mor. Men helt osannolikt är det ju inte att det föreställda fiendskapet med Sverige förmedlades av pressen och slog rot i tankevärlden hos dem som inte hade tillfälle och resurser att fara till Sverige. Välbeställda och beresta finländare kunde ju trots allt också uttrycka extrema åsikter om grannlandet, även om deras motiv snarare var medvetet politiska.

… på sportsidorna i alla fall.

Dagens Aamulehti har lagt ner energi på en svenskspråkig artikel ”Till alla våra kära Svenska läsare”, antagligen pga en utväxling av glåpord under pågående OS i Vancouver (som jag inte har brytt mig om att följa). Min far är ishockeyspelare, så jag är välbekant med medias mytologiserande av idrotten och den kontrasterande verkligheten i rinken. Aamulehti summerar myten:

Liksom vi alla vet, är vi – Sverige och Finland – långvariga och kära fiender i ishockeyvärlden.
Och när fienden möts, känner alla manuskriptet. Först kämpar Finland mot Sverige, och har några gånger även lyckats slå grannen i grundserien, men när medaljer delas ut, har Finlad [sic - här har red. haft brått] oftast varit tvungen att smyga ut ur hallen besviken, efter att ha förlorat knappt men utan tvivel.

Men sedan möter myten verkligheten – det är högmodiga och segervissa Sverige som får lämna kvartsfinal med svansen mellan benen, medan lilla tappra Finland lyckas besegra ”det hårda Tjeckiska laget” (tja, något cred ska de väl också ha för att ha lämnat målet vidöppet). Och Aamulehti kan inte låta bli att tillägga en finsk sammanfattning:

Vancouverin kisoissa Suomen jääkiekkomaajoukkue eteni välieriin. Voitonvarmat ruotsalaiset taas putosivat hävittyään Slovakialle, mikä oli niille ihan oikein. [I spelen i Vancouver avancerade Finlands ishockeylandslag till semifinal. De segervissa svenskarna i sin tur åkte ur, efter att ha förlorat mot Slovakien, vilket var helt rätt åt dem.]

Vänta ett tag – känner vi inte igen den här myten också? Visst vill de flesta heja på en underdog som kämpar mot alla odds – det är mer spännande så.

[Red 18:57 - Se förslag på tröstmedaljer till Sverige av Iltalehtis läsare.]

Historikern Anne Hedén (Röd stjärna över Sverige) recenserar Bjarne Stenquists nyutkomna bok Den vita segerns svarta skugga. Finland och inbördeskriget 1918 i dagens Sydsvenskan. Till min stora glädje finner jag att Den allrakäraste fienden är omnämnd!

Också den finska bilden av Sverige formades i hög grad av den vita sidan. Stenquist refererar till Ainur Elmgrens avhandling ”Den allrakäraste fienden”. Svenska stereotyper i finländsk press 1918-1939 (2008) som visar på att en finsk skepsis gentemot Sverige grundlades av de vita 1918, eftersom Sverige inte tillräckligt stöttat kampen mot den röda faran.

Det är onekligen ett tema som återkommer i den finländska politiska debatten under mellankrigstiden och späddes på av Ålandskrisen (Sverige tycktes ju redan 1918 göra anspråk på Ålands skärgård genom att skicka militärhjälp till ön – visserligen på ålänningarnas begäran). Sveriges neutralitet under vinter- och fortsättningskriget har senare byggt på den finska berättelsen om den opålitliga grannen, inte blott bland högern.

Jag tror att mycket få finländare i dag är medvetna om inbördeskriget till den grad att de även skulle ha en föreställning om Sveriges roll 1918. Visserligen har locket legat på debatten i flera decennier, men mycket av sensationsvärdet kring inbördeskriget skapas av rikssvenska skribenter som exotiserar grannlandets historia. Jag tycker att jämförelsen mellan händelserna 1918 och militärkupperna i Latinamerika 1970 är intressant, men det fascinerande med inbördeskrigets efterspel för mig är inte dess grymhet och blodighet, utan den pragmatiska försoningslinjens seger. Till slut fick ingen av parterna exakt det samhälle som de ville ha, vilket gjorde alla mer eller mindre förbittrade och besvikna.

Ibland grämer det mig att idrotten inte får större utrymme i min avhandling. Det finns dock många som redan har skrivit om idrottens betydelse för konstruktionen av en nationell identitet i Finland, inte minst kulturgeografen Mervi Tervo, samt min biträdande handledare Henrik Meinander, som disputerade på ämnet gymnastik- och idrottsundervisning och dess politiska betydelser i Skandinavien. Till deras skara sällar sig Jouko Kokkonen, som likt Tervo främst använder sig av OS-relaterat pressmaterial, men även litteratur från perioden 1900-1952.

”Kansakunta kilpasilla” (ung. Nationen i tävlan) lyfter fram idrott som ”kanal och källa för nationalism” i Finland. Ordvalet är intressant, men jag har ännu inte hunnit läsa boken för att bilda mig en uppfattning om tillämpningen av dessa begrepp. Även om Kokkonen fokuserar på den finskspråkiga (och borgerliga) idrottselitens syn på saken, tar han också upp den svenskspråkiga idrottsrörelsen och arbetarrörelsens konkurrerande verksamhet – det återstår att se om det sker på egna villkor eller endast i relation till den politiskt dominerande eliten.

Det gläder mig i alla fall att Kokkonen har spårat upp källorna till de notoriska mongoljämförelser som en del svenska journalister myntade under mellankrigstiden. Torsten Tegnérs rubrik om ”Mongolernas dag” i Idrottsbladet i juni 1930 väckte stor upprördhet i framför allt äktfinska kretsar. Måltavlan, ”snedögde” (enligt Tegnér) spjutkastaren Matti Järvinen, beskrev själv senare det finska folket som ”kanske den moderna världens impulsivt starkaste vita ras”. Under vinterkriget tyckte Tegnér själv att finnarna var av ”ljus nordisk ras” och som folkslag värdefullt och hedervärt… (s. 139-140)

En annan intressant fråga som Kokkonen tar upp (och som jag skriver om i Den allrakäraste fienden) är sisu – en ”nationell” egenskap som i dag ses som positiv och konstruktiv, men som under mellankrigstiden upplevdes som potentiellt farlig. Den positiva konnotationen härrör från vinterkriget, men mindre känt är att även inbördeskriget tidigare skylldes på den finska sisun. Ord som sisutella (trilskas) och pahansisuinen (argsint, grälsjuk, bokstavligen ”med ond sisu”) pekar på att en övermåtta av sisu var en oönskad egenskap, i synnerhet bland underlydande. Den nationella idrottens uppgift efter 1918 blev att tämja denna barbariska ur-sisu med hjälp av fysisk bildning, precis som andlig bildning skulle skola goda borgerliga patrioter av rödgardisternas barn. (Detta har andra forskare skrivit mer om, jag återkommer till saken.)