Den allrakäraste fienden

Historikern Anne Hedén (Röd stjärna över Sverige) recenserar Bjarne Stenquists nyutkomna bok Den vita segerns svarta skugga. Finland och inbördeskriget 1918 i dagens Sydsvenskan. Till min stora glädje finner jag att Den allrakäraste fienden är omnämnd!

Också den finska bilden av Sverige formades i hög grad av den vita sidan. Stenquist refererar till Ainur Elmgrens avhandling ”Den allrakäraste fienden”. Svenska stereotyper i finländsk press 1918-1939 (2008) som visar på att en finsk skepsis gentemot Sverige grundlades av de vita 1918, eftersom Sverige inte tillräckligt stöttat kampen mot den röda faran.

Det är onekligen ett tema som återkommer i den finländska politiska debatten under mellankrigstiden och späddes på av Ålandskrisen (Sverige tycktes ju redan 1918 göra anspråk på Ålands skärgård genom att skicka militärhjälp till ön – visserligen på ålänningarnas begäran). Sveriges neutralitet under vinter- och fortsättningskriget har senare byggt på den finska berättelsen om den opålitliga grannen, inte blott bland högern.

Jag tror att mycket få finländare i dag är medvetna om inbördeskriget till den grad att de även skulle ha en föreställning om Sveriges roll 1918. Visserligen har locket legat på debatten i flera decennier, men mycket av sensationsvärdet kring inbördeskriget skapas av rikssvenska skribenter som exotiserar grannlandets historia. Jag tycker att jämförelsen mellan händelserna 1918 och militärkupperna i Latinamerika 1970 är intressant, men det fascinerande med inbördeskrigets efterspel för mig är inte dess grymhet och blodighet, utan den pragmatiska försoningslinjens seger. Till slut fick ingen av parterna exakt det samhälle som de ville ha, vilket gjorde alla mer eller mindre förbittrade och besvikna.

Det var ett tag sen recensionen publicerades, men jag fick se den först för några veckor sedan (via Nils Erik Villstrand, Åbo Akademi). Trenden bekräftas: det är finlandssvenskarna i Finland och sverigefinnarna i Sverige som har varit snabbast med att visa intresse för ämnet. Framtidens utmaning är att få majoritetsbefolkningarna att bry sig. I finnarnas fall torde det enklaste svaret vara att översätta boken till finska och ge ut den i en mer användarvänlig utgåva, dvs. skära ner på historieteorin och vara mer tydlig med eventuella röda trådar eller sensationella slutsatser. Det finns egentligen ingen anledning varför den inte skulle kunna gå hem i stugorna.

För Sveriges del har jag funderat på en glassig coffee table book med svenska stereotyper jorden runt. Från USA får vi sex och självmord, tyskarna bidrar med älgar och idyll, danskarna målar upp den sista Sovjetstaten o. dyl. En succé!

Kolla in min avhandling på Sekel Bokförlags hemsida. Där kan ni även läsa baksidestexten och en författarpresentation. Festligt!

Första laddningen böcker kom från tryckeriet i onsdags, och inom några veckor torde de finnas tillgängliga i handeln (på webben och hos välsorterade bokhandlare). Ett julklappstips för alla fennomaner och svekofiler!

På tal om nationella identiteter rekommenderas även min kollega Fredrik Perssons avhandling Skåne – Den farliga halvön, som utkom tidigare i höst. Trots den rafflande titeln fick boken en oförtjänt tråkig recension i Sydsvenskan i förrgår. Jag kan förstå att en journalist föredrar en yrkeskollegas ”sakliga strävan att ge en heltäckande bild” (hon recenserar även Ingvar Bengtssons Kapet av Skåne, som stjäl showen), men varför riskerar en historiker som kritiskt granskar bruket av historien i politiska syften att verka som en  ”mästrande revisor” och ”en tröttsam figur”? Read the rest of this entry »