Den allrakäraste fienden

Seija Sartti skriver om sin mormorsmor i Helsingin Sanomat. Den fascinerande berättelsen hennes långa liv från 1873 till Kekkonens tid finns bara att läsa på finska, men jag vill lyfta fram ett litet citat som ger perspektiv på min avhandling.

Mummu oli vähään tyytyvä ja kohtaloonsa sopeutunut. Hänen isänmaassaan piti keskittyä pysymään hengissä. Arjen todellisuus rajoittui naapureihin: Ruotsi oli rakas vihollinen, Neuvostoliitto vihollinen.

”Mormor nöjde sig med det lilla hon hade och accepterade ödet. I hennes fosterland måste man koncentrera sig på att överleva. Vardagsverkligheten inskränktes till grannländerna: Sverige var en kär fiende, Sovjetunionen fienden.”
Eftersom det finska språket inte skiljer mellan bestämd och obestämd form, skulle man kunna översätta ”rakas vihollinen” med ”den kära fienden”. Jag valde att inte göra det för att förstärka kontrasten mellan Sverige och Sovjetunionen i texten. (Detta är också ett pedagogiskt exempel på hur en översättare kan vinkla en text eller förstärka ett subtilt budskap som kanske bara är subjektivt upplevd.)

Anledningen till att jag vill lyfta fram detta citat är att min avhandling säger ganska lite om vad s.k. vanligt folk tyckte och tänkte om Sverige under mellankrigstiden. Man kan inte utgå från att de automatiskt upprepade vad pressen och andra medier förmedlade, och man kan inte heller ta för givet att Sartti inte lägger in sina egna sentida tolkningar i berättelsen om sin mormors mor. Men helt osannolikt är det ju inte att det föreställda fiendskapet med Sverige förmedlades av pressen och slog rot i tankevärlden hos dem som inte hade tillfälle och resurser att fara till Sverige. Välbeställda och beresta finländare kunde ju trots allt också uttrycka extrema åsikter om grannlandet, även om deras motiv snarare var medvetet politiska.

… på sportsidorna i alla fall.

Dagens Aamulehti har lagt ner energi på en svenskspråkig artikel ”Till alla våra kära Svenska läsare”, antagligen pga en utväxling av glåpord under pågående OS i Vancouver (som jag inte har brytt mig om att följa). Min far är ishockeyspelare, så jag är välbekant med medias mytologiserande av idrotten och den kontrasterande verkligheten i rinken. Aamulehti summerar myten:

Liksom vi alla vet, är vi – Sverige och Finland – långvariga och kära fiender i ishockeyvärlden.
Och när fienden möts, känner alla manuskriptet. Först kämpar Finland mot Sverige, och har några gånger även lyckats slå grannen i grundserien, men när medaljer delas ut, har Finlad [sic - här har red. haft brått] oftast varit tvungen att smyga ut ur hallen besviken, efter att ha förlorat knappt men utan tvivel.

Men sedan möter myten verkligheten – det är högmodiga och segervissa Sverige som får lämna kvartsfinal med svansen mellan benen, medan lilla tappra Finland lyckas besegra ”det hårda Tjeckiska laget” (tja, något cred ska de väl också ha för att ha lämnat målet vidöppet). Och Aamulehti kan inte låta bli att tillägga en finsk sammanfattning:

Vancouverin kisoissa Suomen jääkiekkomaajoukkue eteni välieriin. Voitonvarmat ruotsalaiset taas putosivat hävittyään Slovakialle, mikä oli niille ihan oikein. [I spelen i Vancouver avancerade Finlands ishockeylandslag till semifinal. De segervissa svenskarna i sin tur åkte ur, efter att ha förlorat mot Slovakien, vilket var helt rätt åt dem.]

Vänta ett tag – känner vi inte igen den här myten också? Visst vill de flesta heja på en underdog som kämpar mot alla odds – det är mer spännande så.

[Red 18:57 - Se förslag på tröstmedaljer till Sverige av Iltalehtis läsare.]

En t-shirt som säljs på nätet i Finland skulle kunna inspirera en hel artikel om hur manligt kodad den finska nationella identiteten är. Texten lyder fritt översatt: ”Tröjan gör inte mannen bög, om inte mannen själv [... gör det]”. Meningen anspelar på ett finskt talesätt, ”ei nimi miestä pahenna, jos ei mies nimeä” – namnet skämmer inte mannen, om inte mannen skämmer ut sitt namn. Homosexualitet ses traditionellt – fortfarande – som något skamligt i en kultur som lägger en stor börda på mannen – han skall på samma gång leva upp till rollen som finne och man på ett sätt som inte förväntas av finska kvinnor i samma utsträckning. Den visuella koden för homosexualitet är inte rosa eller regnbågens färger, utan Sveriges flagga – för det är uppenbarligen inte texten ”SUOMI” som är avsedd att väcka misstankar, sådana finns det annars gott om! Finland situeras som manlighetens gyllene medelväg mellan österlandets råa barbarer (överdriven manlighet) och västerlandets dekadenta civilisation (förlust av manlighet). Numera antas den finske mannen vara så trygg i sin manlighet att han kan kosta på sig ett litet skämt – men det sker fortfarande på grannens bekostnad. Om den visuella koden för homosexualitet hade varit de internationellt erkända färgerna rosa eller regnbågsflaggan, kunde man föreställa sig att tröjan hade fått ett visst genomslag bland ironiskt sinnade LGBT-kunder. Men valet av den svenska flaggan placerar tröjan i en unken nationell diskurs.

På Stockholms stads webbutställning Stockholmskällan kan man beundra Gustaf W:son Cronquists färgfotografier från 1920- och 1930-talet. I min avhandling spelar Stockholm en viktig roll som den närmaste destinationen för finländare som vågade sig på att utforska Sverige på egen hand. Oftast ägnade sig den kungliga huvudstaden åt att bekräfta vilka förutfattade meningar som besökaren än hade med sig. Fascistoida nationalister såg judar överallt, monarkister gottade sig åt kungligheterna, socialister knöt kontakter med rikssvenska kamrater, och kooperativentusiaster studerade KF:s metoder. Read the rest of this entry »